En berättelse om Haga parkrun 161105

Det är nollgradigt ute och jag klär mig i många lager för att hålla mig varm. Fikar lite och hämtar upp en väninna som är ännu mer morgontrött än jag. Det är faktiskt skönt ute och molntäcket spricker upp ibland. Vi är överens om att det är klart värt besväret när man väl kommer upp.

Jag har löptränat/joggat av och till i 30 år men de senaste åren har jag svårt att känna att jag har bra flyt, och det går inte fort. Ofta blir det bara ett pass i veckan eftersom jag tycker annan träning är roligare och prioriterar lunchpassen med bodypump och zumba. Jag använder träning som avledning när jag stressar ohälsosamt mycket. För att komma ner i varv, koppla bort (svåra danssteg är perfekt) och trötta ut mig så att jag kan sova. Det känns som den enskilt viktigaste åtgärden efter att arbeta mindre.

Vi kommer fram och börjar värma upp, vi är inte många parkrunners i Hagaparken idag, kanske är det kylan, vi svenskar är inte riktigt vana att springa i kylan. På den stora gräsytan förbereds för ett event, ett företag har bjudit in flera hundra personer som ska försöka slå rekord i sabrering. Det ligger flaskor och svärd i långa rader och både filmteam och sjukvårdspersonalhar anlänt.

Efter att ha applåderat en löpare som idag gör sitt 50:e parkrun kör vi igång. Det känns stelt och stumt i benen, och det går långsamt. Jag erbjuder min vän att springa i sin takt, dvs snabbare, men hon vill hellre ha sällskap. Det är det här som passar mig så bra. Att just tiden inte är så viktig, utan att jag kommer iväg och gör det bara. Att stämningen på plats är så skön. Alla gör det på sitt sätt, de flesta snabbare än jag och visst kan man tävla om man vill det, den som kommer först gör det nästan dubbelt så fort som jag.

Jag hoppas få med mig en av sönerna igen, att springa är bra för honom också och jag är imponerad över att han faktiskt har kommit upp två lördagar när han väl bestämt sig. Fast just nu är han utbytesstudent i Indien och har väl annat för sig, så det är okej. Jag kollade faktiskt om det fanns någon parkrun där men det gjorde det tyvärr inte.

Det är viktigt för mig att ha min Mind-tröja på mig, men snart är det för kallt utan jacka, så då får vi väl se hur jag gör. Jag springer ändå bara för mig, för att må bra. För att orka med ett högt arbetstempo och svåra frågor, för att det så effektivt rensar hjärnan att bara mala på. För att jag kommer att springa så länge jag kan. Och någon måste ju ta ansvar för att hålla ner tempot i loppet.

Johanna Nordin
Verksamhetsansvarig för Minds stödlinjer