Min resa från joggare till elitlöpare – tack vare parkrun!

Björn Engqvist började sin löparresa ganska sent i livet, men tack vare Örebro parkrun tillhör han nu en så kallade elitlöpare!
 
Här är hans story:
 
Du har gjort en fantastisk resa från din (och vår) första Örebro parkrun med tiden 25:39 till ditt senaste PB på: 17:19. Om vi förstår rätt var Örebro parkrun ditt första “lopp” någonsin, vad var det som drog dig ner till parkrun den 8 april 2017?
 
Det är rätt otroligt att titta tillbaka på hur allt började och var jag är i dag. När det går trögt i träningen eller resultaten inte är de jag vill att de ska vara försöker jag att påminna mig om att jag har uppnått tider och prestationer jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning.
 
Jag hittade nämligen löpningen rätt ”sent”. Sommaren 2017 väntade mitt bröllop. Inför det ville jag komma i form lite mer och börja röra på mig. Efter jag fyllt trettio hade jag lagt på mig bekvämlighetskilon. Dessutom hade jag ont i ett knä. Men jag testade ändå att köpa ett par löparskor och ge mig ut och jogga. Detta var hösten 2016 och några månader innan jag fyllde 36 (jag fyllde i januari 2017). Att springa lopp fanns det inte en tanke på. Jag kunde jogga några få kilometer i väldigt långsamt tempo innan jag var tvungen att börja gå på grund av mitt smärtande knä.
 

Det blev sakta men säkert lite bättre. Jag sprang något enstaka löppass i veckan och när sedan en kollega till mig tipsade om något nytt, som tydligen hette ”parkrun”, tyckte jag det lät intressant. Jag trodde först att det var ett koncept där man sprang i olika parker i olika städer. Vilket ju i sig inte är helt fel, men som jag minns det hade jag inte riktigt fattat att det var något som var här för att stanna. Jag tog mig iväg till starten vid Naturens hus. För första gången någonsin för att springa tillsammans med andra. Känslan var nervös, men nu skulle jag få testa på att springa ett ”lopp”.
 

 
Förmodligen gick jag ut alldeles för hårt. Det har ju gått fem år sedan den där morgonen i Rynningeviken och jag har sprungit åtskilliga lopp sedan dess. Eftersom jag fortfarande har en tendens att starta för hårt utgår jag från att jag gjorde det även under Örebros, och mitt, första parkrun.
 
Med sprängande bröst av andfåddhet tog jag mig i mål på 25:39. Jag var väldigt nöjd och hade fått blodad tand!
 
Det tog ett tag innan du hälsade på oss igen, 27 januari 2018, vad hände däremellan?
 
Efter mitt första parkrun så gifte jag mig, sprang ännu mer och blev bättre i knäet och sprang några andra lopp. Jag debuterade även på 10 km och halvmaraton. Det gjorde att när jag väl gjorde ”comeback” blev det en rätt rejäl slipning av mitt personbästa på parkrun. Lite mer än fyra och en halv minuter snabbare tid blev det i mitt andra lopp, vilket var lopp nummer 41 i Örebro. Efter det loppet återkom jag lite flitigare under 2018, där maj blev en riktigt aktiv månad med tre parkruns. Efter att jag lyckats springa på precis 20 minuter blankt kunde jag veckan efter detta springa i mål på 19:52 och slå den gräns jag tyckte kändes magisk då, under 20 minuter!
 

 
Detta var samma helg som James Last var på besök från Borlänge och sprang Örebro parkrun i sin noshörningsdräkt.
 
Uppenbarligen springer man lite snabbare när man är jagad av en noshörning!
 
Berätta lite om dig själv, har du alltid sprungit, varit aktiv?
 
I ungdomen spelade jag pingis och fotboll. Sedan blev det lite korpfotboll där jag var målvakt innan jag lade ner det och löpningen tog över. I grunden är jag rätt bekväm av mig och löpning har snarare varit en ”bestraffning” eller något man håller på med under en försäsongsträning. Ibland undrar jag hur tusan jag kunde börja med en sport som är en enda försäsongsträning året om. Något står inte rätt till!
 
Efter de inledande åren som löpare började jag satsa lite mer målmedvetet. Jag märkte vilken skillnad det gjorde om man inte bara ”sprang” utan faktiskt ”tränade” löpning. Intervallträning är en bra grej! Parkrun gav mig blodad tand att springa andra lopp, och att springa lopp motiverade mig till att träna.
 
Jag började sätta tidsmål på olika distanser, läsa på om löpträning, och träna med flit och entusiasm. I maj 2019 hade jag en fantastisk period där jag med en veckas mellanrum först sprang en halvmara under 90 minuter (i Gävle) och sedan en mil under 40 minuter (i Lidköping). Två fina milstolpar för en löpare!
 
Sedan dess har jag gått med i löparklubben Örebro AIK, tränat ännu mer och lyckats slipa ner mina personbästatider till 35:21 på milen, 1:19:37 på halvmaran och 17:19 på 5 km. Tider jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning hösten 2016!
 

 
I år jagar jag ännu bättre tider och slipar på träningen och upplägget tillsammans med min coach Karin, sedan några månader tillbaka. Min coach är faktiskt den kvinna som sprungit absolut snabbast på Örebro parkrun. Hon har sprungit två gånger och satte banrekord båda gångerna!
 
Hur skulle du beskriva parkrun för någon som har aldrig deltagit förut?
 
Förutsatt att personen jag pratar med redan vet att det handlar om en runda i vacker natur så skulle jag verkligen försöka förmedla hur välkomnande det är. Om man inte håller på med träning eller löpning kan det kanske bli lite skrämmande att tänka på att bege sig till ett ställe där man tror att det finns massa maniska löpare som jagar tider och hetsar varandra.
 
Men så är inte parkrun! Visst, du kan komma dit och försöka springa lungorna ur dig så fort du kan, men du kan även jogga lugnt eller promenera runt banan och stanna för att fotografera svanar. parkrun är verkligen välkomnande för alla och alla volontärer är så trevliga, hälsar och peppar på dig oavsett hur snabb du är.
 
Du kommer att känna dig lika välkommen om du så springer runt banan på femton minuter som om du promenerar runt den på en timme och femton minuter.
 
Kommer du att försöka förbättra ditt parkrun PB på The Big parkrun Day på 9 april?
 
Ja, det kommer jag att göra förutsatt att jag inte är skadad eller sjuk!
 

 
Mitt nuvarande parkrun-PB satte jag på en dag då jag var i en rejäl formsvacka och dessutom hade ont i höftböjaren. Jag sprang i mål på 18:45 vilket är ungefär samma tempo som jag har sprungit mina snabbaste halvmaror i. Som den tävlingsmänniska jag har blivit vill jag givetvis slipa mitt parkrun-PB till att vara lite mer nära mitt personbästa på femkilometersdistansen.
 
Och visst vore det fint att återvända fem år efter det första ”loppet” någonsin!
 
Björn Engqvist
A3365385